Vi läser dagligen om hur befolkningen i landet blir allt äldre. Fyrtiotalisterna är på väg att bli pensionärer och de lämnar stora tomrum på arbetsmarknaden och i det offentliga livet som kan vara svåra att fylla. De lämnar inte bara rent fysiskt utan tar också med sig mängder av kunskap och erfarenhet som vi även fortsättningsvis behöver tillgång till.

På samhällsnivå är det lätt att förstå att när så många, nästan samtidigt, lämnar sina funktioner så kan det bli problem. Men – hur är det på individnivå? Vad är viktigt och hur ska man tänka?

HP har träffat Staffan Holmberg och pratat om både hur han ser på förändringen för egen del och i ett samhällsperspektiv. Staffan är 60 plus, har tidigare varit kommunalråd i Haninge under många år och har nu ett färre antal uppdrag och därmed möjlighet att själv disponera sin tid.

Hur ser du på förändringen och hur planerade du?
Jag tror att det är viktigt att i god tid fundera på hur mycket och hur länge man vill och kan arbeta. Förr arbetade människor fram till pensionsdagen och sedan gick man hem, nu finns möjlighet för många att på olika sätt trappa ner arbetet. Det är inte bra bara för den enskilda personen utan också för samhället. Själv började jag planera för flera år sedan vad jag kunde avveckla och vad jag ville fortsätta med. Det var viktigt att se vad jag kände mig mest engagerad i men också prioritera min tid så att det blev lagom fördelning mellan arbetsuppgifter och privatliv. Under många år i den politiska hetluften fick familjen stå tillbaka men nu har jag mer möjlighet att vara en del av familjen och att umgås med barn och barnbarn.

Är det bra med flexibel pensionsålder?
Ja jag tycker att det är bra. Alla människor har ju olika möjlighet och ork, beroende på om man får ha hälsan och beroende på vilken typ av arbete man har. Tidigare fanns möjlighet att ta delpension – det var en bra modell för många. Sen finns ju också personer som vill arbeta högre upp i åren med antingen sitt gamla jobb eller kanske med något helt nytt, inte alltid på heltid men några dagar i veckan.

Men vem vill anställa en pensionär?
Allt sker ju inte i form av en anställning, man kan ha uppdrag inom ett politiskt parti eller i en förening också. Här har föreningsliv och egna intressen en viktig roll. Jag har varit privilligierad som under mina mest aktiva år har kunnat bygga upp ett stort kontaktnät som jag har glädje av nu, jag har känt mig efterfrågad. Det är viktigt att man redan långt innan pensionen skapar nätverk och bygger upp kontakter i sin omgivning så de vet att man finns den dag något lämpligt dyker upp. Inom föreningslivet och inom pensionärsorganisationerna finns ju också en mängd uppgifter som behöver utföras.

Vilken är den viktigaste politiska frågan, tycker du?
Jag tror att bostadspolitiken är den viktigaste gemensamma frågan för väldigt många i min ålder. Den nuvarande bostadspolitiken är helt fel. Ett av mina sista uppdrag för den förra socialdemokratiska regeringen var att ta fram en bostadspolitisk rapport som handlade om att hitta mark för nyproduktion av hyresbostäder samt hur det skulle kunna finansieras. Den nuvarande regeringen verkar inte alls intresserad av detta men jag tror att produktion av hyresbostäder är oerhört viktig. Bristen och oviljan att bygga hyreslägenheter drabbar både gamla och unga. Många äldre sitter i ett hus som de kanske så småningom vill sälja och då vill man inte låsa fast pengarna i en bostadsrättslägenhet utan istället leva för pengarna, kanske resa eller hjälpa barn och barnbarn med körkort, studier eller liknande. För alla unga som vill flytta hemifrån eller tillfälligt studera på en ort är det ju inte heller realistiskt att köpa en lägenhet utan man vill hyra. Nu börjar även en del borgerliga kommuner inse att deras företag har svårt att rekrytera personal för att det inte finns lägenheter, vem köper en bostadsrätt för att tillträda en provanställning eller pröva ett nytt jobb? Jag är övertygad om att hyresrätten kommer att få ett uppsving!

Vad är viktigt personligen och samhälleligt för framtiden?
För mig och alla andra är det naturligtvis viktigt med en väl fungerande sjukvård och att man får hjälp inom den tid som vårdgarantin utlovar, något som inte fungerar idag. Att vården och den fysiska samhällsplaneringen är bra blir ju viktigare ju äldre man blir. Här kommer stora satsningar att behövas framöver. Inom alla välfärdssektorer behövs kompetent och kunnig personal och det är redan nu svårt att rekrytera, troligen behöver både löner och anställningsvillkor ses över för att lyckas.

Vilka nya behov tillkommer och vilka förändras eller försvinner?
Jag har haft möjlighet att arbeta med det jag tyckt har varit viktigt och jag har fått mycket tillbaka. Mitt behov av karriär är tillfredsställt men jag vill gärna få chans att delge mina erfarenheter till dem som är yngre. Det ger ju både en personlig tillfredsställelse att känna sig behövd och efterfrågad men även med samhällsperspektiv kan vi ju inte riskera att förlora all den samlade erfarenhet och kompetens som finns hos alla äldre. Min första arbetsdator stod länge och samlade damm innan jag vågade mig på den men all utveckling är inte teknik – mycket bygger också på annan samlad viktig kunskap!

Maria Levin