Elisabeth Westerlund, Mirja Hassinnen och Per Ryhd (S) samtalar om familjecentralens framtid.

Jordbro Familjecentral är en verksamhet som alla nyblivna föräldrar i Jordbro får kontakt med. Till Barnavårdscentralen kommer föräldrar med sina små barn för kontroller och vaccinationer och här finns också Öppen förskola och möjlighet att få kontakt med socialsekreterare om man behöver det. I Brandbergen finns också en familjecentral som erbjuder samma möjligheter till familjerna i Brandbergen. Idag finansieras verksamheterna av kommunen, landstinget och kyrkan gemensamt. 

Haningeposten hälsade på Familjecentralen i Jordbro och möttes av flera barn som var där med sina föräldrar för att delta i Öppna förskolan, träffa någon från barnavårdscentralen eller kanske träffa varandra.

Haningeposten träffade också enhetschefen Elisabeth Westerlund som gärna berättade om hur verksamheten kom till och att den har firat tio-års jubileum. Många familjer har genom åren besökt Familjecentralen och många har också uttalat hur nöjda de är att den finns lättillgänglig i centrala Jordbro. Detta var ett av motiven när kommunen och landstinget gemensamt startade verksamheten, att den skulle vara lätt tillgänglig och erbjuda flera viktiga funktioner som småbarnsfamiljer hade behov av.

I Jordbro bor många familjer som inte har svenska som modersmål och Familjecentralen har, precis som Vårdcentralen, haft ekonomisk insats från landstinget utifrån att behoven har varit både större och annorlunda jämfört med andra kommuner och kommundelar.

Per Ryhd (S), andre vice ordförande i Socialnämnden, en av de politiker som var med när Familjecentralen öppnades och som sedan har följt deras verksamhet är orolig för framtiden; ”Nu får Vårdval Stockholm konsekvenser även för familjecentralen då landstinget inte tycker att deras del, Barnavårdscentralen, ska behöva kosta mer än den gör på andra ställen.

Om landstinget beslutar att inte fortsätta att ha barnavårdscentral i Jordbro så faller en viktig del av verksamheten bort och hela grundtanken förfelas. Om man minskar de ekonomiska anslagen så måste ju kommunen och/eller kyrkan gå in med mer pengar för att bibehålla den kvalitet och omfattning som är idag. Landstinget måste fortsätta att ta ansvar för att en så viktig verksamhet, som man själva varit angelägna att starta, får fortsätta och de kan inte bara förvänta sig att de andra huvudmännen ska ta över kostnader”.

Trots allt så har kommun, landsting och kyrka varit väldigt nöjda och stolta över Familjecentralerna och den politiska enigheten har varit stor för att inte bara behålla utan att även utveckla liknande verksamhet på fler ställen. 

Maria Levin