En tyst rådande publik eller jury vet vad det handlar om, men ingen vill prata om det, åtminstone inte vara initiativtagare till samtalsämnet. Ingen vill vara den första som säger det men många ögon runtom bordet vet precis vad det handlar om. För många handlar det om sin egen karriär, för ett så kontroversiellt påstående kan skada ens egna politiska karriär. Trots att jag är medveten om detta så väljer jag själv att skriva om detta ämne, även om min politiska karriär kan vara över. Detta är givetvis hårddraget samtidigt som det inte är självklart alltid att kritisera inom de egna leden.

Sedan valresultatet har jag suttit i en rad olika sammanhang och diskuterat FIASKOT, dels att det gick så dåligt för Socialdemokraterna men även Sverigedemokraternas framgångar både nationellt såsom lokalt i Haninge (från 2 till 4 mandat i kommunfullmäktige). Krisberedningar, valanalyser, empirisk forskning med många andra metoder används för att förklara men det många redan vet talar ingen om. När det gäller det historiska usla resultat som Socialdemokraterna lyckades åstadkomma finns inget annat än ledarna att skylla på, åtminstone lägga huvudansvaret på och då tänker jag framförallt på partiledaren, Mona Sahlin. Personligen anser jag att hon är väldigt klipsk, klok, erfaren med mycket mer, men det finns inte många valarbetare som under valrörelsen som fått höra av medborgare att de tänker rösta på Socialdemokraterna ”tack vare” Mona.

En kriskommission är tillsatt av partiet men även väntar många både innanför och utanför partiet på hennes avgång. Sedan urminnes dagar är det länge känt att en politiskt ledare måste vara omtyckt av folket ifall denne skall lyckas. Enligt mig var hon redan stämplad innan hon blev tillsatt med sitt förflutna och inte heller blev det bättre när hon av media presenterades som ett tredje alternativ efter Anna Lindh och Margot Wallström.

I arbetet som politiker är vissa saker väldigt givna och centrala och en sådan sak är ordet förtroende. Hela det politiska uppdraget är ett förtroendeuppdrag och för att lyckas som demokratisk politiker måste man alltså ha förtroende, antigen av folket eller direkt av partiet. Har man fått det slutnämnda, förtroende av partiet, och har dessutom en funktion att vara ett ansikte utåt så blir det lika viktigt att ha förtroendet även hos folket. När valresultatet den 19 september blev fastställt så använde Mona själv ordet ”fiasko” för att beskriva valresultatet och nu två månader efter valresultatet anser jag det vara ett fiasko att hon sitter kvar på den positionen. Är det en förnyelse som skall ske inom partiet så måste den ske nu, inte imorgon utan redan igår.

Biskopen Helge Brattgård sa mycket klokt att ” att vara chef är en position, att vara ledare är en relation.” Just någonstans där kan jag känna att Mona Sahlin inte har lyckats, relationen till folket men även till sina egna (LO-kollektivet) har lett till misstroendet. Med ett fortsatt ansvar för Sverige anser jag att det ligger i Socialdemokraternas intressen att se över frågan om partiledare och ställa det till sin spets.

Emre Güngör

Redaktör