Kapitel I: Idag ser vi allt fler människor med invandrarbakgrund som tillförskaffat sig en akademisk bakgrund. Den ena har blivit läkare, den andre psykolog och den tredje har studerat till journalist. Det finns en uppsjö av dessa individer i dagens Sverige. Detta leder givetvis till att språkbruket hos dessa människor akademiserats men framförallt att den blivit lika bra som den infödde svenskens med stor sannolikhet. Gruppen har studerat på en hög nivå där termer på svenska som berör ideologier och teorier blivit vardagsspråk även hos dem. Några år efter studierna har vi Mohammed, Carlos och Mbome på höga poster och institutioner i vårt samhälle. De är barn till arbetskraftsinvandrare och till flyktingar som anlände på 50- respektive 80-talet till Sverige. De är de så kallade ”invandrarna” som lyckats och ofta säger man till dem, ”du är inte som andra invandrare”.  Någon av ovannämnda personer lever säkerligen samboliv och om inte så har dem bytt till sig ett mer accepterat namn på arbetsmarknaden. Kräftskivor och andra danser runt midsommarstången är för dem ett sätt att visa att de tillhör innanförskapet. De har inte vågat gå hela vägen och bytt namn till Kalle men åtminstone ett mer internationellt erkänt namn. Företeelsen att de bor i en villa med en Volvo och vovve har även detta blivit ett faktum.

Kapitel II: Pararellt med denna assimileringsprocess blir segregeringen allt tydligare. Bostadspolitiken på 60- till 80-talet präglar tydligt sin konsekvens i dagens samhälle. Det blir allt fler förorter med över 80 % invandrare bosatta i området. Sonen/dottern till flyktingen eller arbetskraftinvandraren känner sig sviken av samhället. Han/hon ser bristerna i integrationspolitiken och kritiserar medelsvenssons attityd gentemot invandraren. Oftast beskriver dem situationen som sådan; – ” även fast min pappa var läkare i Irak så är han pizzabagare i det här landet, ingen ger oss jobb i det här landet”. Han väljer att gå i pappas fotspår och hjälper till att driva familjens pizzeria. Som tjej accepterar hon familjens värderingar och normer och tycker att det västerländska synsättet på frihet är en överdriven illusion om alla människors lika värde. Både hon och brodern bryter klart och tydligt i språket och identifierar sig gärna som invandrarungdomar. Det är inte alls självklart att begrepp som perspektiv, feminism, konstruktion med mer går att definiera per automatik för dem och istället är slangspråket deras verktyg i kommunikation och som yttrande medel.

Kapitel III: Individerna som jag ovan beskrev är två väldigt vanliga vägval dagens invandrarungdomar kan ställas inför. Nyanserna är väldigt klara men det är av allra största vikt att vi försöker bredda våra historiska kunskaper om folk som flyttat till Sverige genom århundraden när vi pratar integration. Vallonen, finnen och många fler folkgrupper kom till Sverige långt före den tid jag beskriver ovan och till viss del har det dessvärre, oavsett om vi velat eller inte skett en assimilering i hög grad. Idag ser vi exempelvis ingen skillnad på vallonen och svensken då valloner faktiskt fått cirka 400 år på sig fram till idag för att bli ”försvenskade”. Assimilering i mina ögon är ett hot mot mångfalds idealet som vi länge pratat och kämpat för. Toleransen för olikheter är uppenbarligen inte så högt som vi trott i Sverige. Däremot är min andemening i min ledare att oavsett om vi vill eller inte sker en assimileringsprocess i vårt land som länge präglat europeisk integrationspolitik. Min slutliga tankeställare blir om man då följer historiens utveckling bland invandrare faller det väldigt naturligt att mina barnbarns barn inte kommer att heta Güngör i efternamn utan kanske Svensson ifall familjen och kommande generationer väljer att bo kvar i Sverige.

Ge mig lika lång tid som en ättling till vallon och jag lovar Er att jag då kommer uppföra mig svenskt, vad det nu än betyder, för kraven är väldigt höga och låt i integrationens namn mig vara olik till viss mån.

Emre Güngör

Redaktör